Rastar tankarna
Phu pömsig tjej här eller vad?
Eller just det, ordet pömsig får man inte säga av min kompis,
det betyder tydligen "sexuellt utmattad och barntrött", eller något sånt.
Men det är kanske det jag är? Eller inte. Eller jo, åh jag orkar inte.
Ögonlocken faller igen gång på gång och kroppen vill stänga affären för dagen och gå hem.
Men jag envisas om att hålla mig vaken, varför?
Det är något speciellt med att sitta uppe själv, mörkt i hela huset och bara låta tankarna flöda. Låta fingrarna dansa över tangenterna och bilda meningar med fina ord.
Det är på natten jag är som mest kreativast i mitt skrivande. Finner någon inspiration i det.
Egentligen skulle bara detta bli ett inlägg där det skulle stå att jag saknade en väldigt fin vän otroligt mycktet, men det blir aldrig som man tänkt sig. Så är det bara.
Som att det alltid ska finnas snö på julavslutningen, att man ska ha ett perfekt liv med inga problem,
att alltid vara glad och ibland lite ledsen. Men absolut inte känna av depression som tonåring? Hallå liksom?!
Eller att man ska leva ett vanligt svenssonliv, med underbara vänner runt sig och en pojkvän som bor max 10 minuter bort. Inte 3 timmar med tåg och inte heller att han ska var fyra sommrar äldre.
Det finns mycket som borde va på ett visst sätt, inom en viss ram för att vara "normal".
Men det är egentligen just så som det inte ska vara.
Alla individer ska vara med om en massa incidenter och forma sitt eget liv.
Ta emot motgångar och klara av att handskas med dem, men även glädjas åt framgångar.
Bilda vår egen lilla godispåse med favoritbitarna, men även låta de som alltid blir lämnade sist få hänga med.
Det är det som gör oss intressanta, att vi alla har olika godispåsar med olika karameller, både sura och söta.
Med detta säger jag god natt och önskar att få somna bredvid min bästa vän ikväll, som var sista punkten på dagens att-göra lista. puss ♥ /s.
Eller just det, ordet pömsig får man inte säga av min kompis,
det betyder tydligen "sexuellt utmattad och barntrött", eller något sånt.
Men det är kanske det jag är? Eller inte. Eller jo, åh jag orkar inte.
Ögonlocken faller igen gång på gång och kroppen vill stänga affären för dagen och gå hem.
Men jag envisas om att hålla mig vaken, varför?
Det är något speciellt med att sitta uppe själv, mörkt i hela huset och bara låta tankarna flöda. Låta fingrarna dansa över tangenterna och bilda meningar med fina ord.
Det är på natten jag är som mest kreativast i mitt skrivande. Finner någon inspiration i det.
Egentligen skulle bara detta bli ett inlägg där det skulle stå att jag saknade en väldigt fin vän otroligt mycktet, men det blir aldrig som man tänkt sig. Så är det bara.
Som att det alltid ska finnas snö på julavslutningen, att man ska ha ett perfekt liv med inga problem,
att alltid vara glad och ibland lite ledsen. Men absolut inte känna av depression som tonåring? Hallå liksom?!
Eller att man ska leva ett vanligt svenssonliv, med underbara vänner runt sig och en pojkvän som bor max 10 minuter bort. Inte 3 timmar med tåg och inte heller att han ska var fyra sommrar äldre.
Det finns mycket som borde va på ett visst sätt, inom en viss ram för att vara "normal".
Men det är egentligen just så som det inte ska vara.
Alla individer ska vara med om en massa incidenter och forma sitt eget liv.
Ta emot motgångar och klara av att handskas med dem, men även glädjas åt framgångar.
Bilda vår egen lilla godispåse med favoritbitarna, men även låta de som alltid blir lämnade sist få hänga med.
Det är det som gör oss intressanta, att vi alla har olika godispåsar med olika karameller, både sura och söta.
Med detta säger jag god natt och önskar att få somna bredvid min bästa vän ikväll, som var sista punkten på dagens att-göra lista. puss ♥ /s.
Kommentarer
Trackback
